Epilog (Désirée)

Imorgon blir det en vecka sedan vi återvände till Linköping.

Kontrasterna i väderleken, människorna, kläderna, stämningen, färgerna, ljuden och dofterna mellan vår lilla svenska stad och det pseudo-nomadlivet vi har haft är förstås stora.

Mest påtagligt för mig är dock inte det, utan tanken på att allting pågår parallellt.

Medan jag sitter på mainstreamade Espresso House på Trädgårdstorget och dricker pås-té, pågår livet I Medinan i Tanger, säljarna ropar på nya turister i Marrakesch och katterna i Essaouira stryker sig mot en hörnvägg.

Finns det på riktigt eller är det bara min fantasi? Slutar träden i skogen låta när ingen hör på dem?

Förmodligen inte men tanken är knäckande. 

Jag fortsätter försöka smälta allt vi har sett och upplevt. Det kommer att ta många veckor till och under tiden lever jag på mina minnen och souvenirer som har blivit någon slags emotionell fetisch: den handsydda kjolen som Sonia och jag köpte i Essaouira och som väcker så mycket uppmärksamhet, pashmina-sjalen i ljuvliga blå toner, silverörhängena, den lilla berber-korgen, arganoljan till håret, allt framstår som en övermäktig Madeleinekaka som påminner mig varje dag om vilken fantastisk resa vi har gjort.

Läs med fördel detta inlägg med den marockanska artisten Oum som bakgrundsmusik.

Hamburg

Det har blivit en tradition att avsluta våra tågresor med en sista middag på Hofbräu Wirtshaus nära hauptbahnhof i Hamburg. Så även denna gång. Det här är stället som kör med lederhosen och där det är självklart att käka schweinshaxe. För ett år sedan var det fullt pådrag med umpa-umpa-musik, men en söndagskväll som denna var det lugnare. 

Middag vid Hofbräu Wirtshaus

Vi hade en viss dramatik vid tågbytet i Köln. Vårt tåg till Hamburg fanns inte uppsatt som en avgång på skärmen vid stationen. När vi frågade en synnerligen irrierad personal vid Deutsche Bahn, DB,  fck vi veta att tåget hade bytt avgång till en annan station i Köln Vi fick snabbt ta oss dit med pendeltåg. Vi hade strul i Köln förra året också. Då berodde det på regn. Gissar att det var samma problem denna gång efter gårdagens regnande. Kölns hauptbahnhof är i behov av klimatanpassning.

Natt-tåget från Hamburg mot Stockholm

I Hamburg var det också strul med ett sent oannonserat plattformsbyte. Genom rykten och genom att fråga sig fram hittade vi till slut SJs tåg. Skönt att vara ombord, men lite konstigt att hela resans samlade tågstrul inföll den sista resdagen. Efter många resor i Europa kan dock konstateras att de bolag det oftast är strul med är DB och SJ.

Äntligen ombord 

Var är alla smala, chica fransyskor med pagefrisyrer och högklackade skor?

Paris.

Grandiös, imponerande, magnifik, tidlös, historisk, gudavacker och enastående stad.

Under vår promenad på dess gator, besök på caféer och transport i tunnelbanan igår slogs jag dock av vad annorlunda staden känns jämfört med bilden som många populära filmer har gett oss.

Ta Moulin Rouge, Amelie från Montmartre eller den underhållande serien Emily in Paris. Där är Paris full av fransmän, vita, normativa, chica och stereotypa människor som bär baskrar och eleganta skor,  röker oavbrutet och köper baguette.

Röka gör de mycket, det är sant, men resten?

Vad jag iakttog under vår korta men intensiva vistelse i Paris igår var:

- Turister, många och från hela världen, ibland utklädda till fransmän, med randig tröja, basker och scarf.

-Rasifierade människor. Många från forna franska kolonier i Afrika. Att vara vit kändes mer som ett undantag.

-Misär, många tiggare, hemlösa och folk som lever i grovt missbruk.

-Karykatyrer av olika tillskrivna franska egenskaper som till exempel många låtsasmålare, souvenier-affärer med Eiffeltornet i neonfärger och tråkiga kaféer som vill fånga turisternas pengar och uppmärksamhet.

Måhända är detta låtsas-franskhet något som händer i alla andra stora turistmål.

Jag blev bara förvånad (och lite besviken) på att det var så uppenbart där.

Paris

Lufttrycket i Paris var 999 hektopascal på morgonen och regnet hängde i luften. Hur ska man ta sig an en dag i Paris under de förutsättningarna?

Vår taktik var att försöka undvika köer, allt som kostar i inträde och lägga tid och pengar på mat, dryck och existentiella tankar.

Sacré-Coeur 

Vi började med en mässa i Sacré-Coeur. Därefter luffade vi runt i Montmartre. Jag drack det dyraste téet jag någonsin druckit. Nästan 70 kr för en kopp svart pås-té. Dagens taktik höll än så länge och det blev sedan ännu bättre när vi tog en lunch på Café de Flore där existensialisterna Jean-Paul Sartre, Simon de Beauvoir, Albert Camus m.fl. var stamgäster. 

Cafè de Flore

Vi strövade sedan längs Seine, spanade på renoveringen av Notre-Dame, undvek inträdet till Panthéon och slank istället in till den intilliggande kyrkan Saint Étienne. Där uppenbarade sig plötsligt Blaise Pascals grav i en pelare. Han har inte bara gett upphov till SI-enheten för tryck, samt programspråket. Han var också en stor existentiell filosof. Han skrev bl.a.:

"Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom."

Blaise Pascals grav

Seine

Notre-Dame 

Saint Étienne

Efter Pascals grav var vi omtumlade och vinglade in på närmaste bar för att ta något stärkande. Det var som  att plötsligt befinna sig på en pub i London. Puben var engelsk, gästerna var engelsmän och på TV-skärmarna på väggarna visades VM i cricket och matchen England-Sydafrika. Stämningen var på topp även om England fick storstryk. Ölen var fantastisk.

Désirée njuter av vin och cricket på puben Bombardier

Innan den avslutande middagen gjordes ett stopp vid Bastiljen där det var ett uppträdande med ett gäng trummisar.

Bastiljen

I morgon blir det hemresa via stopp i Köln och Hamburg.

Barcelona

Lunch i Barcelona 

Idag tar vi oss en rejäl bit hemåt. Från Madrid till Paris, via Barcelona. En sträcka på ca 160 mil. Vi lämnade Madrid strax efter kl 9 och beräknas vara i Paris strax efter kl 21. Totalt alltså 12 timmar, men med ett tågbyte och därmed en paus i Barcelona på 2,5 timmar. Då passade vi på att suga ut det sista ur sommaren 2023. Så mycket mer är nog inte att räkna med.

Mañana

Hustrun framför en butik i Madrid 

Det finns en seglivad myt om att Spanien är landet "mañana". Innebörden skulle vara att landets invånare har en förkärlek för att skjuta upp saker till morgondagen, att prokrastinera. Efter att ha vistats i landet ett antal gånger har jag inga belägg för att det stämmer. I alla fall inte att det skulle vara vanligare än någon annanstans. Jag tror att det helt enkelt är en myt. Möjligen kan det finnas en viss relevans i andra spansktalande länder. Jag har exempelvis varit i Venezuela och där var det väldigt mycket "mañana".

I Spanien har jag däremot lagt märke till ett annat fenomen som snarare går helt emot myten. Många spanjorer agerar som om det inte fanns någon morgondag. Ibland är det som att dimensionen tid har upphört att existera. En process som jag är van vid att kunna dela upp i ett antal delprocesser som tar en viss tid och som görs i en viss ordning görs på ett annat sätt här. Allt på en gång samtidigt. Det gör att det kan bli lite kaotiskt och stressigt.

Lägg därtill att spanjorer i regel är stora livsnjutare. Är man sugen på något vill man ha det genast. Inte vänta tills i morgon. Är man sugen på flera saker, ja men fram med allt på en gång. Begären är till för att tillfredsställa. Jag inser att min hustru har ett namn som beskriver fenomenet förträffligt.

I förlängningen skulle man kunna tänka sig att det här begärstyrda beteendet gör att det inte finns utrymme för att ta tag i vissa tråkiga men nödvändiga uppgifter i livet. Det kan då förefalla vara prokrastinering. Eller också handlar det om maximal njutning så länge livet varar. En prioritering av det viktigaste helt enkelt.

Madrid

Efter fyra veckors torka och värme kom det äntligen regn. När det väl kom, så kom det ordentligt. Måste ha varit en hel månads nederbörd som kom på en dag. 

Kö till Pradomuseet

Då passade det bra att gå på museum. Jag har vid flera tillfällen tidigare försökt besöka Pradomuseet. Det har av olika orsaker misslyckats. Den här gången gick det vägen även om vi fick köa en timme i regn för att komma in. Det var det värt. Vi fick njuta av verk av Goya, Velázquez, Rubens, Picasso, Rembrandt m.fl..

På buss i Madrid

Lunch intogs på marknaden San Miguel.

Lunch i San Miguel

Vi gjorde också ett stopp vid Matadero, men det var lite avslaget där. 

Matadero

I morgon blir det en tågdag. Paris hägrar. Vi siktar på lunchstopp i Barcelona.

Broar

Puente de la Constitución de 1812

Nya tider kräver nya lösningar. Cádiz ligger på en ö, vilket var praktiskt historiskt då världen skulle erövras sjövägen. Idag sker många transporter även via land. Då krävs broar för både väg och järnväg. Bron "Puente de la Constitución de 1812" är Cádiz tredje landförbindelse. Den invigdes 2015 och består av en motorväg. Den är även förberedd för spårvagnstrafik. Den var vid invigningen världens näst högsta bro och europas tredje största vad gäller huvudspann. Bron kostade 511 miljoner euro, vilket var ungefär dubbelt så mycket som budgeterat. Byggtiden blev 8 år jämfört med de beräknade 3 åren.

Cádiz är förstås fortfarande en viktig hamnstad. För transport av gods i världen är sjöfarten helt dominerande och står för ca 90%. För persontransporter har sjöfartens betydelse stadigt minskat. Kanske är det dags för en ändring? Långdistansflyget har knappast någon framtid när de fossila bränslena fasas ut. Persontransporter med fartyg kanske då kan bli i ropet igen. Dock inte drivna med fossila bränslen. Varför inte satsa på segel? Snacka om billig och miljövänlig energi.

Hamn, järnväg och motorvägsbro

Idag innan avfärd till Madrid hann jag med en kort promenad då bron skymtades i fjärran. Den var mer magnifik från tågfönstret.

Cádiz

Cádiz i skymning

Cádiz är en pärla vid Atlantkusten. Inte främst för att staden har de mest spektakulära byggnaderna utan för att det är en stad byggd för människor att leva ett gott liv i. Det som främst gör det till en bra stad är tätheten. Det är en stad på riktigt. Inte som i Sverige där det som kallas städer bara är en aning förtätning av landsbygd. Som jämförelse är Cádiz tre gånger tätare än Linköping, dvs det bor tre gånger så många invånare på samma yta. Det gör att du har nära till allt. Stora delar av staden är också helt bilfri. Dels för att gatorna är så smala så att biltrafik i praktiken är omöjlig. Men det finns ju heller ingen anledning att ha en bil då det är så nära till allt. Vill du ta dig lite längre bort så finns det både hamn, järnvägsstation och busstation. 

Stadsvy

Typisk gata

Katedralen

Tätheten gör att det finns underlag för ett stort antal caféer, barer och restauranger. Dessutom finns en central marknad med alla de livsmedel du kan tänkas behöva.

Lunch vid den centrala marknaden

Blir du varm finns det gott om stränder där du kan ta ett svalkande bad. 

En av stadens stränder

Möjligen saknas tätortsnära natur. Det finns fina parker i staden, men söker du riktig natur får du hyra bil och åka en timme. Det finns nationalparker både i norr och i öster. Det hanns inte med denna gång. Det får bli vid nästa besök.

Träd och hustru i park nattetid

Identiter

Flera gånger i mitt liv har jag lidit av en identitetskris.

Har hört andra som har bytt land, språk och kultur säga att det är vanligt att både känna sig från båda ställen och från ingenstans.

Det tog mig 50 år att förstå att jag mår bäst när jag omfamnar alla mina identiteter och att acceptera att ibland, beroende på plats och situationen, är en identitet dominant.

Samhället använder sig alldeles för vidlyftigt av termer som ombytlig, schizofren eller ostadig när det gäller människor som inte har en klar och definierad profil. Kanske beror det på vårt stora behov av att klassificera och sätta etiketter på allting.

Jag känner mig ofta som allt och inget, ibland både och, och då och då varken eller.

Jag, omsvep i en saharawisk mantel, framför ett gigantiskt fikonträd i Cádiz igår kväll.

Tarifa

Tillbaka i Europa och i min comfort zone igen.

Resan i Marocko, framför allt när vi lämnade våra vänner och fortsatte på egen hand, har varit maximalt lärorik. Varje dag fick vi bemöta utmaningar och lära oss nya system som vi inte ens visste att de existerade, som till exempel att vid bussresor behöver du checka in ditt bagage och betala för det.

Jag känner väldigt starkt att nästa gång vi åker dit kommer vi att kunna njuta mer av tillvaron, då vi nu har lärt oss mycket om hur resor, människorna och en del av  samhället funkar där

Den marockanska kulturen var mycket bekant för mig men jag var aldrig tidigare där som vuxen, utan alltid I mina föräldrars skydd. Annat är när man på egen hand får lösa olika situationer.

Tillbaka till den sydligaste delen av Europa sedan igår tycker vi att kontrasten är enorm. Allt är så rent, så väl organiserat, maten på restauranger kommer så fort, man kan betala med kort...och var är alla katter och lösa hundar och varför ropar ingen från moskén kl 6.00?

Människan vänjer sig fort vid en ny livsstil. Jag fattar inte själv att jag hittills har överlevt 28 svenska vintrar och en till är snart på ingång igen.

Funderar mycket på vilka privilegier vi lever med i Sverige och lyxen av att öppna kranen och få förstklassigt vatten när vi kommer hem.

Middag i Tarifa igår kväll.

Väntan

Väntar på en buss från Tétouan till Tanger

Att resa handlar mycket om att vänta. Vänta på ett tåg som ska avgå, eller en buss eller en båt. Vid gränskontrollen mellan Spanien och Marocko är det också mycket väntande. I kö, i väntan på passkontroller, flera passkontroller. Ibland väntar man också på att komma fram till ett visst resmål, kanske med vissa förväntningar. Det gäller att ha ett positivt förhållande till väntande och inte se det som förlorad tid. Istället kan man se det som en möjlighet att ta in omgivningen, reflektera, läsa en bok eller lyssna på musik. 

Jag har mer och mer börjat uppskatta väntandet och lärt mig mycket av mästarna på väntande, marockanerna. Många marockaner tycks tillbringa livet på gatan väntande. Oklart på vad. Det kanske bara är ett sätt att leva livet? När det kommer till kritan väntar vi väl alla på samma sak. Döden. I väntan på den kan man ha lite trevligt väntande.

Pruta

Att pruta ner priset är helt normalt och accepterat i Marocko.

Jag lärde mig av min mamma, hon var ett proffs. Många gånger när jag följde med henne till souken fick jag vittna om ett enastående skådespel mellan henne och försäljarna där. Mamma la ut ett bud, försäljaren sa naturligtvis att detta var tokigt och att han inte kunde sälja för detta pris, då gick mamma sin väg tills han kom tillbaka och sa att det var okej eftersom de var "grannar" och han ville henne väl.

Jag har prutat mycket under vår resa, nästan alla gånger med framgång. Bäst var ett par silverörhängen vars initiala pris var 250 dirhams men som jag köpte för 100.

Många svenskar skäms för denna förhandlingsteknik och till dem vill jag säga att jag hört säljare berätta om deras resonemang: att sälja en vara vid första anbudet är ett misslyckande för protesterar inte köparen kunde säljaren ha bett om mycket mer.

Min vän Sonia "in action" när hon köper mynta i Essaouira. 

Tétouan

Att vara i Marocko innebär att du hela tiden upplever kontraster. Att komma från Chefchaouen till Tétouan var en enorm sådan. Från det charmiga, gulliga, vackra och turistiska till det fula, hårda, slitna, galna och inte så turistiska. Det var som att ramla ned i ett kaninhål. Vi hamnade ganska omgående i ett område som påminde om en klassisk Medina, men det fanns nästan bara begagnade saker där. Försäljarna var slitna, desperata och en del verkade påtända. Det var som att hamna i någon slags subkultur. Försäljarna var på oss hela tiden och ville kränga saker. Till slut kom vi till en kyrkogård. Här kan vi äntligen pusta ut tänkte vi. Då kom det en tjomme som var rejält påtänd och envis. Désirée fick hota med att ringa polisen för att bli av med honom. 

För att komma därifrån fick vi ta oss tillbaka genom det skumma området. Det kändes som en mardröm.

Kungliga palatset

Kasernbyggnad

Efter en kopp te strosade vi runt och kollade lite på spansk arkitektur som vittnar om tiden som spanskt protektorat. Vi tröttnade ganska snart.

Spanska kyrkan

Idag firar vi att det är 6 år sedan vi sågs för första gången på en dejt på De Klomp i Linköping. Tanken är att ta en bit mat på en restaurang som serverar vin. Det är också fredagen den 13:e så planerna är inte mer vidlyftiga än så. Det gäller att inte utmana ödet. Gardinerna på hotellrummet håller vi fördragna då utsikten inte är så mycket att njuta av.

Utsikt från hotellfönstret

I morgon siktar vi på att komma tillbaka till Europa.

Kommunikation

Vid frukostbordet imorse var vår kokerska väldigt pratsugen.

Vi hade inget gemensamt språk men både igår och idag kom hon till frukostsalen och sökte kontakt. Hon kunde några ord på spanska och jag några på arabiska och med dessa knapra språkkunskaper fick vi veta att hon heter Fatima och har två jobb, efter frukosten på hotellet går hon upp på berget och jobbar någon annanstans, sedan vill hon sova för hon är väldigt trött, hon har dessutom två barn, en pojke och en flicka som går i skolan för att lära sig skriva. Jag berättade att jag är från Melilla men har bott i Sverige i 28 år, att min dotter heter Alma och att idag skulle vi fara till Tetouan.

När jag började mitt nuvarande jobb på stadsbiblioteket i Linköping 2018 var mitt huvudsakliga uppdrag att introducera och visa biblioteket för utomeuropeiska invandrargrupper, så gott som alla muslimer från arabisktalande länder i Mellanöstern och Afrika.

Jag fick av mina kollegor en PowerPoint med en presentation och information om biblioteket som jag skulle hålla i ca. 45 minuter på en stor skärm.

Jag gjorde detta två gånger, den andra gången somnade en äldre kvinna på "lektionen". Hon var analfabet.

Tredje gången bestämde jag mig för att göra det på mitt sätt. Jag började med att slänga ur mig några ord på arabiska som jag kom ihåg: Salam al-aeikum, merhawa, mahtaba medina (goddag,  välkomna till stadsbiblioteket). Sedan brydde jag mig inte ens av att sätta på PowerPointen utan istället ägnade jag en halv timme åt att fråga dem vad de hette, hur många barn de hade, vilket land de kom ifrån, vad de drömde om att jobba som, etc. Ingen somnade vid denna gång, de gjorde sig förstådda med det lilla svenska de kunde och efter ett tag kunde jag se ett och annat leende komma fram.

Jag fortsatte så trots att jag var fullt medveten om att det kunde ha konsekvenser att jag struntade i min arbetsgivares policy och rekommendation. Jag tyckte att det kunde vara värt.

Några månader efter råkade jag på en av tolkarna som berättade för mig att ryktet om en ny anställd som visade biblioteket på ett annorlunda sätt hade spridit sig och att alla ville nu "boka" mig. Jag blev mycket glad och kände att mitt arbete var meningsfullt.

Jag är inte på något sätt bättre än mina fantastiska kollegor som utför ett utmärkt jobb, men jag tror mig ha lättare att kommunicera med den muslimska kulturen på grund av min uppväxt.

Många av mina klasskamrater, vänner och grannar hade marockanska föräldrar och jag lärde mig tidigt att tolka stämningen och känna av vad I deras sammanhang förväntades av mig.

Jag har fortfarande mycket nytta av det.

Jag vid frukostbordet på vår riad idag.

Ljud

I Marocko är det så gott som aldrig tyst.

Oavsett om det är en stor stad som Rabat eller en mindre ort i berget som Chefchaouen, pågår ständigt olika ljud.

Turister som diskuterar vägen till sitt hotell, försäljare som ropar priset på sina varor, barn som sparkar boll, bilar, mopeder, hundar som skäller dag och natt, katter som löper, musik eller det ständiga böneutropet....ja, mångfalden av olika läten är nästan oändlig.

Det blir knappt någon skillnad på natten, oväsen är konstant, men det svåraste har varit på morgonen då tupparna har väckt mig runt fyra och jag har somnat om för att bli väckt av böneutropet kl. 6.00 igen.

De sista åren i Melilla bodde vi intill gränsen till Marocko och jag mins väl hur imamen ropade ut varje morgon från moskén. Konstigt nog stördes jag inte av det. Vet ej om det beror på att jag var van och min hjärna hörde till slut inte det eller att jag var tonåring och väldigt trött.

Här störs jag mest av att de flesta sjunger bönen så dåligt. Har tidigare i mitt liv hört väldigt vacker, meditativ och förtrollande bönesång från moskén, men under den här resan tycker jag att kvaliteten är sämst, högtalarna hemska och när flera minaretter i stora städer ropar ut samtidigt, uppstår det en vidrig kakofoni.

Jag undrar hur det kommer att kännas när vi kommer till Linköping och jag får uppleva tystnad igen.

Interiör på en moské i Tanger.

Chefchaouen

Chefchaouen 

Chefchaouen, eller den blå staden, är belägen i Rifbergen. Resan hit från Tanger med buss var krävande. Bussen guppade fram i två och en halv timme på serpentinvägar. En stor del av sträckan bestod av vägarbete. Gårdagen gick åt till återhämtning och lugnt strövande bland de blå husen.

Blomsterprakt i Chefchaouen 

Typisk gata i  Chefchaouen 

Den blå porten

Idag lockade bergen och vi tog en halvdagstur i närheten av staden. Det var skönt att komma bort från alla försäljare i medinan ett tag, men bland cannabisodlingarna dök det upp en och annan som ville kränga sina produkter.

Get i Rifbergen 

Désirée klättrade som en get i bergen

Staden är fin i sina blåanyanser men också väldigt turistisk. Vid frukosten i morse berättade vår hotellvärd att det nu ändå är väldigt lugnt på turistfronten. Annat var det i somras då horder av europeiska marockaner vallfärdade hit. Då var det kaotiskt och även mycket varmt. Jag är glad att jag inte var här då.

Många nyanser av blått

Vätskepaus i floden efter vandring

Droger

Tepaus i Tanger

Summan av droger är konstant, brukar det heta. Jag tror att det gäller både på individ och gruppnivå. När de basala överlevnadsbehoven är tillfredsställda söker vi kickar i form av belöning av olika slag. Det kan också handla om flyktbeteende. Summan av kardemumman är att droger kan vara lite allt möjligt. Arbete, sex, alkohol, resor, kaffe, träning, knark, spel, socker, knark, fett, te etc.

Cannabis i Chefchaouen

Beroende på t.ex. politik, religion och kultur är acceptansen för olika droger i samhället olika i olika delar av världen. I Sverige är acceptansen hög för exempelvis arbete, kaffe, alkohol och socker. Trots, eller kanske tack vare, systembolaget flödar alkoholen i det svenska samhället. I ett muslimskt land som Marocko är däremot alkohol inte accepterat. Här är det kaffe och framför allt te som gäller. Mycket socker ska det vara i också. På barerna sitter folk hela kvällarna och pimplar kaffe och te. Hur sjutton kan de sova sedan?

Sockerrör i Chefchaouen 

Det kanske hänger ihop med den andra drogen här som handlar om religion. Fem gånger per dag är det bön. I Tanger har det lagts till ytterligare två böneutrop på morgonen. Normalt är det kl 6, men det har lagts till kl 5 och 5.30 också. Då gäller det att vara på hugget.

Droger hänger också starkt ihop med begreppet dubbelmoral. Innehav och bruk av exempelvis cannabis är strängt förbjudet i Marocko. Samtidigt är landet världens största producent av cannabis och det är en viktig inkomstkälla för staten.

Hållbarhet

Vid ett första anblick kan det se ut som att livet i Marocko inte är så hållbart.

Till exempel finns ingen sopsortering, utan allting (även glas) läggs i samma påse som sedan bränns. Det är galet många bilar överallt, kollektivtrafiken är mycket bra, punktlig och billig men finns tyvärr bara i vissa städer och kan inte konkurrera med de snabba små blåa bilar (så kallade "petit taxi") som cirkulerar i stadskärnan och som för en löjligt  billig peng tar dig överallt. 

När jag var liten och åkte med mina föräldrar över gränsen till grannstaden Nador,  var det en klassisk syn att se marockaner på rangliga cyklar transportera allting från ett kylskåp till en hel soffgrupp.  Cyklarna har idag ersatts med diverse motordrivna och mycket högljudda fordon.

Papperskorgar är obefintliga, men det finns många anställda som jobbar med att städa vägar och trottoarer överallt. Att gå på universitetet är dyrt och inte tillgängligt för alla, vilket resulterar i att det finns många lågutbildade människor som är beredda att göra den här typen av jobb för en väldigt låg lön.

Det säljs buteljerat vatten hela tiden och överallt, eftersom kranvattnet inte går att dricka här. Tusentals plastflaskor varje dag och inte en enda återvinningscentral, MEN här tar folk vara på allting och många återanvänder flaskorna för att fylla dem med olja, juice, bensin, även klipper dem och gör kärl till växter, matlåda, vattenskål till katterna, etc. En vanlig syn är att se en man men många plastflaskor på moped.

Överhuvudtaget använder man gamla saker som material för att skapa nytt. Man bygger nya möbler av gamla dörrar eller skapar konst med läskburkar, muttrar, papper eller annat material. Ingenting är mer hållbart än att inte ha råd med nytt.

I affärerna får man inga plastkassar, utan påsar av någon sorts tunnt genomskinligt tyg. Tveksamt om de går att använda flera gånger men tanken är god.

I medinan och även i supermarkets är det vanligt att kunna köpa varor i lösvikt, som man får i en papperspåse eller tar med hem i eget kärl. 

Detta är ingen nymodighet för marockaner utan det hör till deras marknadstradition.

Slutligen är det marockanska samhället ursprungligen tribalt och vant att leva i en qbilah (en byggnad med central gård och hus runt om) med flera familjer som utbyter tjänster och delar på saker och ting. I alla medinor finns stora kommunala ugnar som man kan använda för en billig peng. Man kan gå dit med sin bröddeg eller pizza och baka i en fantastisk lerugn.

Även hammamen är ett sätt att leva kollektivt. Många har lite enklare badrum hemma men besöker hammamen någon gång i veckan för att bli riktigt ren.

Summan av alla laster är kanske konstant, men min reflektion är att i stället för att jaga ny teknologi som kommer att lösa våra svårigheter att leva hållbart kunde vi gå lite mer tillbaka till hur vi löste vissa saker förut och försöka lära av de som har andra lösningar än bara äga eget och nytt.