Musik

Uppladdning inför IWA-festivalen i Melilla

Musik är en viktig följeslagare under resor. Under själva resorna är det skönt att växla bokläsning med musiklyssnande. Gatulivet är också ofta fyllt av musik. Som om inte det vore nog har vi dessutom varit på två festivaler under resan hittills. Först på Reeperbahnfestivalen i Hamburg och sedan på IWA-festivalen i Melilla. I Hamburg var västerländsk musik dominerande och av någon anledning hamnade vi oftast på spelningar med band från Australien. Störst intryck gjorde Floodlights. 

IWA var en mycket mindre festival med en annan typ av musik  präglat av mixen mellan nordafrikansk och latinsk kultur. En för oss helt ny artist gjorde ett mycket stort intryck på oss på IWA - Oum från Casablanca. Hennes musik är en blandning av soul, jazz, gospel, afrobeat m.m.. Framför allt är musiken väldigt suggestiv. Jag antar att den representerar någon slags modern marockansk musik. 

Oum med sidekick

Gräns

Har nyss lämnat EU och kommit till Marocko. Europeiska unionens yttre gränspassage är ingen vacker eller njutbar upplevelse. Taggtråd, stängsel och murar. Tre passkontroller. Det tog oss 90 minuter att komma igenom. 

I kön vid marockanska gränskontrollen

Några kvinnor i kön berättade att de bor på den Marockanska sidan och passerar gränskontrollen två gånger per dag för att arbeta som städare i Melilla. Det blir mycket tid i köer. En av kvinnorna, Fatima, guidade oss till en liten butik där vi kunde ordna växling av pengar samt SIM-kort till det marockanska mobilnätet. Området intill gränsen är ganska miserabelt med många tiggare. Några var ganska påstridiga

Fatima med son hjälpte oss till rätta vid gränsen

Nu har vi satt oss på natt-tåget till Casablanca. Vi har fått de lyxigaste nattkupéerna jag någonsin sett. Detta har varit kontrasternas dag. Vi är redo för Marocko. Tror jag. 

Nattkupé på tåget mot Casablanca

Melilla

Så, då kom äntligen dagen som jag sett fram emot länge.

Imorse kl. 6 hörde jag en röst från en man i grannhytten på båten som ropade till sin fru "ya estamos en Melilla" (vi är redan i Melilla). Förmodligen en lika pirrig människa som jag som efter många år återvände till platsen där jag föddes.

Vi gick ut på däck och tårarna bara rann okontrollerat. Jag såg den välkända siluetten, fyren, den gamla staden, men framförallt doften, en blandning av havsfisk, mogen frukt och varm luft från öknen. Så välkänd men så fjärran.

Vi åt tidig frukost på ett café nära hamnen, Magnus drack "té moruno" (marockanskt te med mynta och mycket socker) och vi blev hjälpta av den snällaste herren som var orolig för att vi var hungriga och brödleveransen fortfarande inte kommit.

Efter smidig incheckning på hotell och en snabb dusch gick vi ut för att ta en historisk promenad efter min egen livstidslinje.

Här är huset där jag föddes.

Här uppe bodde vi från att jag var 10.

Allén där vi lekte, numera full med trevliga uteserveringar.

En av Melillas tre stränder.

Jag hade glömt vad varmt vattnet är här.

Efter lunch fortsatte vi promenaden till min familjs grav i kyrkogården.

Sen  till den parken min mamma tog mig till när jag var liten.

Det vackra glashuset.

En av Melillas många modernistiska byggnader.

Nu vilar vi på hotellrummet och ikväll kommer vi att gå på festival igen.

Helt fantastisk återförening med hemstaden, än så länge ❤️

Vatten

Vatten är liv. Här i Motril är det också en förutsättning för den stora produktionen av frukt och grönsaker som är en viktig exportindustri.

Odling av Chirimoja

Lite problematiskt är att det regnar så sällan. Under sommartid  regnar det i princip aldrig. Förhoppningsvis kan det komma några droppar under vintern, men det har på senare tid blivit allt mer sällsynt. Lyckligtvis ligger staden vid foten av Sierra Nevada som förser området med vatten från den smältande snön från bergstopparna. Varje droppe är viktig så man har byggt upp ett kanalsystem som fördelar vattnet till de olika odlingarna.

Många odlingar är inplastade för att optimera produktionsförhållandena. Det behövs ingen konstgjord uppvärmning här vid den tropiska kusten, men det går åt stora mängder plast. Det påverkar också landskapet som ger ett något plastigt intryck.

Inplastad odling med vattencistern

Frågan är hur det blir i framtiden. Med allt längre perioder utan nederbörd i kombination med allt mindre snö på bergstoppana är det givet att det blir problem. Kampen om vattendropparna kommer säkert att tillta. Rimligt är att badpoolerna kommer vara det första som ryker. Därefter kanske golfanläggningarna. Men sedan?

Uttorkad flodmynning efter att odlingarna fått sin  beskärda del av vattnet

Förmiddagen har ägnats åt att cykla runt bland odlingarna för att studera bevattningssystemet. Hann också med att hänga en del på nudiststranden La Joya. Fick goda möjligheter att öva på spanskan då det var en äldre herre på stranden som var väldigt nyfiken på mig.

La playa La Joya

Cortijo

Cortijo las palomas

Kryddor och pool

En cortijo är en typ av traditionell lantlig bostad som förekommer i södra Spanien. Vi bor på en sådan hos Désirées syster och systerson i utkanten av Motril. Här finns alla upptänkliga växter och djur. Bananer, avocado, oliver, kaktusar och diverse olika kryddväxter samsas med hundar, katter, höns, påfåglar och sköldpaddor.

Kaktusar

Sköldpadda och höns

 Personligen gillar jag poolen bäst. Där har jag tillbringat större delen av dagen. Det är egentligen bara en enda sak som stör tillvaron något. Flugor.

Nöjd hustru i pool

Mat

Maten är ett eget kapitel i Spanien. Den är oftast fantastisk, men på ett anspråkslöst sätt. Inga onödiga krusiduller utan enkel vällagad och rakt på sak. I Andalusien får man ofta en liten bit mat, en tapa, när man beställer en öl. På vissa ställen är tapan så stor att man blir mätt om man inte är allt för hungrig. En sådan måltid blir förstås väldigt prisvärd då en öl inte kostar så mycket. Om man är rejält hungrig är det trevligt att beställa några mindre rätter, raciones, som är lite större än tapas, och dela på dem. Idag frossade vi i god mat i en bar i Motril. Både raciones och tapas. 

Några Mateos på lunch i Motril 

Färdsätt

Järnvägsstationen Atocha i Madrid

Varför reser vi egentligen på de sätt vi gör? Varför är flyg och bil så populära färdsätt fast de är ohållbara? Varför är inte tåg och båt de självklara färdsätten för lite längre distanser? Ja, antagligen finns det flera olika svar på dessa frågor beroende på vem man frågar.

En aspekt tycks vara tid. Vi jagar tid. Det måste gå snabbt. Både själva resan och förberedelserna. Men varför har vi egentligen så bråttom? Vad är det vi måste hinna med? Hur hann man förr i tiden? Varför inte låta själva resan vara minst en lika stor anledning till resan som själva resmålet? Förutom själva reseupplevelserna hinner man läsa många böcker. Tåg är ofta också betydligt snabbare än bilen så det måste också handla om något annat.

En annan aspekt handlar nog om status. Det verkar som att många tycker att det är hög status att färdas med flyg och bil. Att färdas med tåg och båt betraktas istället som låg status, närmast något bakåtsträvande. Hur kommer det sig? Jag misstänker att reklamen spelar en avgörande roll här. Jämför hur mycket reklam det är för bilar och flygresor jämfört med reklam för tågresor. Det hela kokar nog ner till att det finns mer pengar att tjäna för privata aktörer inom flyg- och bilindustrin. Lägg därtill allt stöd som ges via diverse subventioner. De flesta flygplatser i Sverige får exempelvis rejäla stöd från kommuner, regioner eller staten. Det verkar som att det offentliga Sverige önskar att dess invånare ska flyga så mycket som möjligt. Vad hände med flygskammen?

Slutligen måste det här med förseningar nämnas. Alla trafikslag kan drabbas av förseningar. Tågförseningar är alltid på tapeten och i Sverige förekommer de alltför ofta. Vår erfarenhet, efter många resor i Europa, är att svensk järnvägstrafik sticker ut som extra problematisk. Igår drabbades vi dock av ett tekniskt problem på tåget mellan Barcelona och Madrid och blev stående en timma. Direkt vid ankomst fick vi ett meddelande om att vi får tillbaka halva biljettkostnaden som kompensation utan att behöva göra något. Så ska en god kundrelation vårdas. Tyvärr känns det långt borta innan SJ skulle agera på dylikt sätt.

Ankomst till Atocha i Madrid

Nu susar vi fram mot Málaga där nya äventyr väntar. I kväll når vi Motril där vi stannar ett par dagar hos Désirées syster och systerson.

Morgontoalett på tåget mellan Madrid och Málaga

Barcelona ➡️Madrid

I söndags kväll, efter en hel resedag, kom vi fram till Barcelona. Att stanna där en natt är nästan oundvikligt när man kommer med tåg från Europa.

Vi bodde ganska nära stationen och boendet var mycket trevligt och bekvämt, med eget badrum och alla faciliteter.

Vi tog t-banan till La Rambla och gick lite runt och letade efter ett schysst ställe att äta på. 

Det skulle inte dröja länge innan (gissa vad!) maken hittade en bar med hantverksöl och mycket god peruansk mat.

Mest iögonfallande för oss Linköpingsbor är att det är så mycket folk och så mycket rörelse i denna stad. Bara en sådan sak som att köpa på apoteket kl 21 en söndag och att vi köpte vatten i en mataffär innan vi gick till hotellet strax före midnatt.

Efter mycket god nattsömn tog vi t-banan igen och åkte till stranden. Min make (aka hydrologen) badade i en timme,  medan jag var nöjd med en kopp kaffe och korsord i baren.

På eftermiddagen tog vi snabbtåget igen och ett par timmar efter var vi framme i huvudstaden.

Madrid är så genuin, både modern och traditionell samtidigt. Också här myllrar det av folk och uteliv trots att det var en måndag. Vilken veckodag det är känns helt obetydligt i dessa flermiljoners städer som är vakna dag och natt.

Vi promenerade till området runt plaza de Santa Ana och slog oss ner på en liten uteservering för att äta chipirones a la plancha och boquerones en vinagre och fundera på hur vårt liv kunde se ut om vi flyttade hit.

Tisdag morgon när jag skriver detta och vi sitter på tåget mot Málaga,  som vi tänker utforska några timmar innan det är dags för buss till Motril och träffa släkten i kväll.

Tid för reflektion

Idag är vår första riktiga resdag. Vi ska ta oss från Strasbourg till Barcelona via tågbyten i Valence och Perpignan. Gott om tid för reflektion.

Strasbourgs centralstation

Vi har fått mycket inspiration till saker som skulle kunna förbättras hemma i Sverige. Ta bara en sådan sak som att ha ett piano stående på en tågstation där förbipasserande kan passa på att spela en låt. Vi startade dagen med att njuta av en utsökt liten pianokonsert.

Piano i Strasbourgs centralstation

Eller ta en sådan sak som att njuta av ett nattåg med riktig komfort som österrikiska nightjet mellan Hamburg och Freiburg im Breisgau. Rymligt med luftkonditionering, tyst och stilla och med fräscha toaletter. Tycks inte existera hemmavid. Kontrasten till SJs nattåg mellan Malmö och Hamburg var enorm.

Mest påtaglig ändå kanske är skillnaden i stadsplanering. Hemma bygger vi oftast glesa bilanpassade asfalts och betongdominerade stadsdelar med separerade stadssdelskogar och parker. Städerna vi besökt är betydligt tätare byggda och framför är grönskan mycket mer integrerad i bebyggelsen. Mest påtagligt var det i den gröna stadsdelen Vauban i Freiburg im Breisgau.
Varför har vi så svårt att byta bilar mot träd i stadsrummet i Sverige. Borde vara dags att börja bygga städer för människor och inte för bilar. Vi svenskar förefaller vara hopplöst omoderna.

Avslutar dagens reflektion med en bild på en katt i Freiburg im Breisgau. Kanske vill den ut och strosa i den vackra staden?

Katt i Freisburg im Breisgau 

Någonstans ska man vara

I torsdags morse åkte jag till Malmö för att möta maken som hade jobbat där ett par dagar.

Efter gemensam lunch i solen gick vi runt och utforskade staden.

Vi var bland annat på biblioteket, Malmöhus slott, stranden vid Ribersborg och andra små sevärdheter. 

Malmö är så fin, cykelvänlig och välskött!

Både kunde tänka sig bo där i framtiden.

Vi avrundade dagen med ett besök på Hyllie bryggeri där vi kunde åtnjuta av några goda ölsorter och gemytlig miljö i bryggerilokalen.

Efter det hoppade vi på nattåget och styrde kosan mot Hamburg.

På fredag kl.6.00 vaknade vi i Hamburg, där vi skulle gå på festival.

Redan vid niotiden kunde vi hämta våra festivalarmband och kl.11.30 var det dags för första spelning.

Vi hann med många band under dagen (på bilden fantastiska Paris Paloma), både inom- och utomhus och dessutom kunde vi också gå mycket på festivalgatan Reeperbahn  och ta in stämningen i staden.

Reeperbahn ligger i stadsdelen St. Pauli, som vi hade gått förbi vid tidigare resor men aldrig besökt med mer tid som denna gång. Stadsdelen är mycket ruffig, nergången, mångkulturell och underground. Var tionde meter finns en sexshop och också var tionde meter ligger hemlösa människor som lever ett liv utanför samhället. Det var starkt att se missbruk, sjukdomar och en normaliserad misär av människans djupaste mörker,  men samtidigt förstod vi vilken inspiration till sina texter artisten Thåström har hämtat från St. Pauli stad.

Vi tog nattåg en gång till och på lördag morgon vaknade vi i Freiburg, där vi skulle vara bara några timmar för att besöka den vackra gamla staden.

När vi kom kl.8.00 höll de på att ställa fram en mat- och blommarknad. 

Vi fotograferade byggnader och gick in i domkyrkan innan vi tog spårvagnen till stadsdelen Vauban, känd som "den gröna staden".

Mycket fint och inspirerande sätt att bo med cirkulär ekonomi, slutet kretslopp och integrerad grönska i bostäderna och gatorna.

Just nu är vi på väg till Strasbourg och längtar efter att kunna checka in I vår Airbnb-lägenhet och ta lite vila och en välbehövlig dusch.  Äntligen!