Melilla

Så, då kom äntligen dagen som jag sett fram emot länge.

Imorse kl. 6 hörde jag en röst från en man i grannhytten på båten som ropade till sin fru "ya estamos en Melilla" (vi är redan i Melilla). Förmodligen en lika pirrig människa som jag som efter många år återvände till platsen där jag föddes.

Vi gick ut på däck och tårarna bara rann okontrollerat. Jag såg den välkända siluetten, fyren, den gamla staden, men framförallt doften, en blandning av havsfisk, mogen frukt och varm luft från öknen. Så välkänd men så fjärran.

Vi åt tidig frukost på ett café nära hamnen, Magnus drack "té moruno" (marockanskt te med mynta och mycket socker) och vi blev hjälpta av den snällaste herren som var orolig för att vi var hungriga och brödleveransen fortfarande inte kommit.

Efter smidig incheckning på hotell och en snabb dusch gick vi ut för att ta en historisk promenad efter min egen livstidslinje.

Här är huset där jag föddes.

Här uppe bodde vi från att jag var 10.

Allén där vi lekte, numera full med trevliga uteserveringar.

En av Melillas tre stränder.

Jag hade glömt vad varmt vattnet är här.

Efter lunch fortsatte vi promenaden till min familjs grav i kyrkogården.

Sen  till den parken min mamma tog mig till när jag var liten.

Det vackra glashuset.

En av Melillas många modernistiska byggnader.

Nu vilar vi på hotellrummet och ikväll kommer vi att gå på festival igen.

Helt fantastisk återförening med hemstaden, än så länge ❤️