Epilog (Désirée)

Imorgon blir det en vecka sedan vi återvände till Linköping.

Kontrasterna i väderleken, människorna, kläderna, stämningen, färgerna, ljuden och dofterna mellan vår lilla svenska stad och det pseudo-nomadlivet vi har haft är förstås stora.

Mest påtagligt för mig är dock inte det, utan tanken på att allting pågår parallellt.

Medan jag sitter på mainstreamade Espresso House på Trädgårdstorget och dricker pås-té, pågår livet I Medinan i Tanger, säljarna ropar på nya turister i Marrakesch och katterna i Essaouira stryker sig mot en hörnvägg.

Finns det på riktigt eller är det bara min fantasi? Slutar träden i skogen låta när ingen hör på dem?

Förmodligen inte men tanken är knäckande. 

Jag fortsätter försöka smälta allt vi har sett och upplevt. Det kommer att ta många veckor till och under tiden lever jag på mina minnen och souvenirer som har blivit någon slags emotionell fetisch: den handsydda kjolen som Sonia och jag köpte i Essaouira och som väcker så mycket uppmärksamhet, pashmina-sjalen i ljuvliga blå toner, silverörhängena, den lilla berber-korgen, arganoljan till håret, allt framstår som en övermäktig Madeleinekaka som påminner mig varje dag om vilken fantastisk resa vi har gjort.

Läs med fördel detta inlägg med den marockanska artisten Oum som bakgrundsmusik.

Hamburg

Det har blivit en tradition att avsluta våra tågresor med en sista middag på Hofbräu Wirtshaus nära hauptbahnhof i Hamburg. Så även denna gång. Det här är stället som kör med lederhosen och där det är självklart att käka schweinshaxe. För ett år sedan var det fullt pådrag med umpa-umpa-musik, men en söndagskväll som denna var det lugnare. 

Middag vid Hofbräu Wirtshaus

Vi hade en viss dramatik vid tågbytet i Köln. Vårt tåg till Hamburg fanns inte uppsatt som en avgång på skärmen vid stationen. När vi frågade en synnerligen irrierad personal vid Deutsche Bahn, DB,  fck vi veta att tåget hade bytt avgång till en annan station i Köln Vi fick snabbt ta oss dit med pendeltåg. Vi hade strul i Köln förra året också. Då berodde det på regn. Gissar att det var samma problem denna gång efter gårdagens regnande. Kölns hauptbahnhof är i behov av klimatanpassning.

Natt-tåget från Hamburg mot Stockholm

I Hamburg var det också strul med ett sent oannonserat plattformsbyte. Genom rykten och genom att fråga sig fram hittade vi till slut SJs tåg. Skönt att vara ombord, men lite konstigt att hela resans samlade tågstrul inföll den sista resdagen. Efter många resor i Europa kan dock konstateras att de bolag det oftast är strul med är DB och SJ.

Äntligen ombord 

Var är alla smala, chica fransyskor med pagefrisyrer och högklackade skor?

Paris.

Grandiös, imponerande, magnifik, tidlös, historisk, gudavacker och enastående stad.

Under vår promenad på dess gator, besök på caféer och transport i tunnelbanan igår slogs jag dock av vad annorlunda staden känns jämfört med bilden som många populära filmer har gett oss.

Ta Moulin Rouge, Amelie från Montmartre eller den underhållande serien Emily in Paris. Där är Paris full av fransmän, vita, normativa, chica och stereotypa människor som bär baskrar och eleganta skor,  röker oavbrutet och köper baguette.

Röka gör de mycket, det är sant, men resten?

Vad jag iakttog under vår korta men intensiva vistelse i Paris igår var:

- Turister, många och från hela världen, ibland utklädda till fransmän, med randig tröja, basker och scarf.

-Rasifierade människor. Många från forna franska kolonier i Afrika. Att vara vit kändes mer som ett undantag.

-Misär, många tiggare, hemlösa och folk som lever i grovt missbruk.

-Karykatyrer av olika tillskrivna franska egenskaper som till exempel många låtsasmålare, souvenier-affärer med Eiffeltornet i neonfärger och tråkiga kaféer som vill fånga turisternas pengar och uppmärksamhet.

Måhända är detta låtsas-franskhet något som händer i alla andra stora turistmål.

Jag blev bara förvånad (och lite besviken) på att det var så uppenbart där.

Paris

Lufttrycket i Paris var 999 hektopascal på morgonen och regnet hängde i luften. Hur ska man ta sig an en dag i Paris under de förutsättningarna?

Vår taktik var att försöka undvika köer, allt som kostar i inträde och lägga tid och pengar på mat, dryck och existentiella tankar.

Sacré-Coeur 

Vi började med en mässa i Sacré-Coeur. Därefter luffade vi runt i Montmartre. Jag drack det dyraste téet jag någonsin druckit. Nästan 70 kr för en kopp svart pås-té. Dagens taktik höll än så länge och det blev sedan ännu bättre när vi tog en lunch på Café de Flore där existensialisterna Jean-Paul Sartre, Simon de Beauvoir, Albert Camus m.fl. var stamgäster. 

Cafè de Flore

Vi strövade sedan längs Seine, spanade på renoveringen av Notre-Dame, undvek inträdet till Panthéon och slank istället in till den intilliggande kyrkan Saint Étienne. Där uppenbarade sig plötsligt Blaise Pascals grav i en pelare. Han har inte bara gett upphov till SI-enheten för tryck, samt programspråket. Han var också en stor existentiell filosof. Han skrev bl.a.:

"Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom."

Blaise Pascals grav

Seine

Notre-Dame 

Saint Étienne

Efter Pascals grav var vi omtumlade och vinglade in på närmaste bar för att ta något stärkande. Det var som  att plötsligt befinna sig på en pub i London. Puben var engelsk, gästerna var engelsmän och på TV-skärmarna på väggarna visades VM i cricket och matchen England-Sydafrika. Stämningen var på topp även om England fick storstryk. Ölen var fantastisk.

Désirée njuter av vin och cricket på puben Bombardier

Innan den avslutande middagen gjordes ett stopp vid Bastiljen där det var ett uppträdande med ett gäng trummisar.

Bastiljen

I morgon blir det hemresa via stopp i Köln och Hamburg.

Barcelona

Lunch i Barcelona 

Idag tar vi oss en rejäl bit hemåt. Från Madrid till Paris, via Barcelona. En sträcka på ca 160 mil. Vi lämnade Madrid strax efter kl 9 och beräknas vara i Paris strax efter kl 21. Totalt alltså 12 timmar, men med ett tågbyte och därmed en paus i Barcelona på 2,5 timmar. Då passade vi på att suga ut det sista ur sommaren 2023. Så mycket mer är nog inte att räkna med.

Mañana

Hustrun framför en butik i Madrid 

Det finns en seglivad myt om att Spanien är landet "mañana". Innebörden skulle vara att landets invånare har en förkärlek för att skjuta upp saker till morgondagen, att prokrastinera. Efter att ha vistats i landet ett antal gånger har jag inga belägg för att det stämmer. I alla fall inte att det skulle vara vanligare än någon annanstans. Jag tror att det helt enkelt är en myt. Möjligen kan det finnas en viss relevans i andra spansktalande länder. Jag har exempelvis varit i Venezuela och där var det väldigt mycket "mañana".

I Spanien har jag däremot lagt märke till ett annat fenomen som snarare går helt emot myten. Många spanjorer agerar som om det inte fanns någon morgondag. Ibland är det som att dimensionen tid har upphört att existera. En process som jag är van vid att kunna dela upp i ett antal delprocesser som tar en viss tid och som görs i en viss ordning görs på ett annat sätt här. Allt på en gång samtidigt. Det gör att det kan bli lite kaotiskt och stressigt.

Lägg därtill att spanjorer i regel är stora livsnjutare. Är man sugen på något vill man ha det genast. Inte vänta tills i morgon. Är man sugen på flera saker, ja men fram med allt på en gång. Begären är till för att tillfredsställa. Jag inser att min hustru har ett namn som beskriver fenomenet förträffligt.

I förlängningen skulle man kunna tänka sig att det här begärstyrda beteendet gör att det inte finns utrymme för att ta tag i vissa tråkiga men nödvändiga uppgifter i livet. Det kan då förefalla vara prokrastinering. Eller också handlar det om maximal njutning så länge livet varar. En prioritering av det viktigaste helt enkelt.

Madrid

Efter fyra veckors torka och värme kom det äntligen regn. När det väl kom, så kom det ordentligt. Måste ha varit en hel månads nederbörd som kom på en dag. 

Kö till Pradomuseet

Då passade det bra att gå på museum. Jag har vid flera tillfällen tidigare försökt besöka Pradomuseet. Det har av olika orsaker misslyckats. Den här gången gick det vägen även om vi fick köa en timme i regn för att komma in. Det var det värt. Vi fick njuta av verk av Goya, Velázquez, Rubens, Picasso, Rembrandt m.fl..

På buss i Madrid

Lunch intogs på marknaden San Miguel.

Lunch i San Miguel

Vi gjorde också ett stopp vid Matadero, men det var lite avslaget där. 

Matadero

I morgon blir det en tågdag. Paris hägrar. Vi siktar på lunchstopp i Barcelona.

Broar

Puente de la Constitución de 1812

Nya tider kräver nya lösningar. Cádiz ligger på en ö, vilket var praktiskt historiskt då världen skulle erövras sjövägen. Idag sker många transporter även via land. Då krävs broar för både väg och järnväg. Bron "Puente de la Constitución de 1812" är Cádiz tredje landförbindelse. Den invigdes 2015 och består av en motorväg. Den är även förberedd för spårvagnstrafik. Den var vid invigningen världens näst högsta bro och europas tredje största vad gäller huvudspann. Bron kostade 511 miljoner euro, vilket var ungefär dubbelt så mycket som budgeterat. Byggtiden blev 8 år jämfört med de beräknade 3 åren.

Cádiz är förstås fortfarande en viktig hamnstad. För transport av gods i världen är sjöfarten helt dominerande och står för ca 90%. För persontransporter har sjöfartens betydelse stadigt minskat. Kanske är det dags för en ändring? Långdistansflyget har knappast någon framtid när de fossila bränslena fasas ut. Persontransporter med fartyg kanske då kan bli i ropet igen. Dock inte drivna med fossila bränslen. Varför inte satsa på segel? Snacka om billig och miljövänlig energi.

Hamn, järnväg och motorvägsbro

Idag innan avfärd till Madrid hann jag med en kort promenad då bron skymtades i fjärran. Den var mer magnifik från tågfönstret.

Cádiz

Cádiz i skymning

Cádiz är en pärla vid Atlantkusten. Inte främst för att staden har de mest spektakulära byggnaderna utan för att det är en stad byggd för människor att leva ett gott liv i. Det som främst gör det till en bra stad är tätheten. Det är en stad på riktigt. Inte som i Sverige där det som kallas städer bara är en aning förtätning av landsbygd. Som jämförelse är Cádiz tre gånger tätare än Linköping, dvs det bor tre gånger så många invånare på samma yta. Det gör att du har nära till allt. Stora delar av staden är också helt bilfri. Dels för att gatorna är så smala så att biltrafik i praktiken är omöjlig. Men det finns ju heller ingen anledning att ha en bil då det är så nära till allt. Vill du ta dig lite längre bort så finns det både hamn, järnvägsstation och busstation. 

Stadsvy

Typisk gata

Katedralen

Tätheten gör att det finns underlag för ett stort antal caféer, barer och restauranger. Dessutom finns en central marknad med alla de livsmedel du kan tänkas behöva.

Lunch vid den centrala marknaden

Blir du varm finns det gott om stränder där du kan ta ett svalkande bad. 

En av stadens stränder

Möjligen saknas tätortsnära natur. Det finns fina parker i staden, men söker du riktig natur får du hyra bil och åka en timme. Det finns nationalparker både i norr och i öster. Det hanns inte med denna gång. Det får bli vid nästa besök.

Träd och hustru i park nattetid

Identiter

Flera gånger i mitt liv har jag lidit av en identitetskris.

Har hört andra som har bytt land, språk och kultur säga att det är vanligt att både känna sig från båda ställen och från ingenstans.

Det tog mig 50 år att förstå att jag mår bäst när jag omfamnar alla mina identiteter och att acceptera att ibland, beroende på plats och situationen, är en identitet dominant.

Samhället använder sig alldeles för vidlyftigt av termer som ombytlig, schizofren eller ostadig när det gäller människor som inte har en klar och definierad profil. Kanske beror det på vårt stora behov av att klassificera och sätta etiketter på allting.

Jag känner mig ofta som allt och inget, ibland både och, och då och då varken eller.

Jag, omsvep i en saharawisk mantel, framför ett gigantiskt fikonträd i Cádiz igår kväll.

Tarifa

Tillbaka i Europa och i min comfort zone igen.

Resan i Marocko, framför allt när vi lämnade våra vänner och fortsatte på egen hand, har varit maximalt lärorik. Varje dag fick vi bemöta utmaningar och lära oss nya system som vi inte ens visste att de existerade, som till exempel att vid bussresor behöver du checka in ditt bagage och betala för det.

Jag känner väldigt starkt att nästa gång vi åker dit kommer vi att kunna njuta mer av tillvaron, då vi nu har lärt oss mycket om hur resor, människorna och en del av  samhället funkar där

Den marockanska kulturen var mycket bekant för mig men jag var aldrig tidigare där som vuxen, utan alltid I mina föräldrars skydd. Annat är när man på egen hand får lösa olika situationer.

Tillbaka till den sydligaste delen av Europa sedan igår tycker vi att kontrasten är enorm. Allt är så rent, så väl organiserat, maten på restauranger kommer så fort, man kan betala med kort...och var är alla katter och lösa hundar och varför ropar ingen från moskén kl 6.00?

Människan vänjer sig fort vid en ny livsstil. Jag fattar inte själv att jag hittills har överlevt 28 svenska vintrar och en till är snart på ingång igen.

Funderar mycket på vilka privilegier vi lever med i Sverige och lyxen av att öppna kranen och få förstklassigt vatten när vi kommer hem.

Middag i Tarifa igår kväll.