I den norra delen av Marocko talar man även tamazigh med alla sina flera tusen varianter. Amazig är ett språk av muntlig tradition men kan skrivas med speciella tecken som man nu ibland ser på skyltar och olika informationsblad här.
Själv tar jag mig fram med en salig blandning av franska, engelska, spanska och arabiska.
Det funkar fint och jag börjar känna mig väldigt bekväm med tanken på att man inte behöver förhålla sig till ett enda språk hela tiden. Jag började med franska men snart svarade folk på engelska, på arabiska kan jag några ord och hälsningsfraser och eftersom maken och jag pratar spanska med varandra kan marockanerna börja tilltala oss på det språket också.
Enspråkighet är norm i Europa där folk spenderar både mycket pengar och tid på att försöka lära sig ett andra språk, men i Afrika är flerspråkighet normal och dessutom ett måste.
Vår vän Fatima, som vi träffade i kön när vi skulle in i Marocko, kan varken läsa eller skriva men jobbar i Melilla och talar flytande spanska. Hon har lyssnat och hört hur folk talar där och lärt sig som ett barn, på ett spontant sätt, för att hon måste och behöver det.
Tänk om vi kunde lära oss språk mer på ett liknande sätt, i stället för skolor, kvällskuser och appar, bo i det landet ett tag, lyssna på hur folk pratar och lära oss det riktiga språket och inte bara konstlat skolspråk.
Jag framför en vacker dörr i Rabat idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar